Jag är ett litet ekollon

Jag är på jobbet. Det är rörigt och ganska mycket folk överallt. Det beror på att vi ska renovera och först flytta till tillfälliga lokaler. Flytten har precis börjat. Vi har sovit över på jobbet och i ett konferensrum ligger det madrasser på golvet. På morgonen ska vi plocka ihop madrasserna och sängkläderna. 

Det står en brun papperskasse från Willys i ett hörn bredvid en bokhylla. Den är full med vita, hopvikta lakan. Jag lyfter upp den och tittar ner mellan lakanen. Det sticker upp en liten, vinröd planta i mitten. Min chef kommer. Det är hennes kasse. 

– Ja, visst ja, du skulle ju få det här ekollonet av mig, säger hon. 

Jag blir glad, tackar och tar emot plantan. Vad gulligt, tänker jag. Jag tar plantan och ger mig iväg hemåt. Jag håller den en aning bakom mig, i höger hand, och plötsligt känner jag att den har kommit lite på släp efter mig. Jag vänder mig om, och i ett snöre går ett brungrönt och lite vinrött djur. Han är ungefär lika stor som en katt eller en chihuahua, med kort slät päls, en liten smal svans, spinkiga ben, en rund mage, spetsig svart nos och jättestora öron. Han tittar på mig och säger:

– Jag är inte en hund och inte en katt. Jag är ett litet ekollon.  

Det känns bra. Jag fortsätter hemåt. 

Du undrar säkert om alla skruvar har lossnat nu? Nej, det är inte riktigt så illa. Det här är en dröm. Och den handlar om vad jag vill jobba med. 

I den situationen hade förutsättningarna för mitt jobb förändrats väldigt mycket eftersom vi hade gjort en omorganisation, fått nya chefer, effektiviserat bort tre kollegor och bytt inriktning i vårt arbete på avdelningen. Det hade gjort att nästan allt det som jag hade jobbat med de senaste fem åren inte längre behövde göras. Jag tyckte förstås att det var jättetråkigt och hade tröttnat riktigt ordentligt på jobbet. Vad skulle jag då ta mig till? 

Jag hade försökt att visa mitt intresse för det nya och sökt två jobb i den nya organisationen. Ett som chef (hund?) och ett som strateg (katt?) och inte fått dem. I drömmen sa jag till mig själv: 

– Jag är inte en hund och inte en katt. Jag är ett litet ekollon. 

Och det kändes bra. Nu återstod det bara för mig att lista ut vad det betydde. Vad skulle jag välja att göra? Jag visste inte. Men jag visste att jag måste gå min egen väg. Det kändes som om jag behövde börja om från början. Med något nytt. Det skulle bli spännande att se vad som skulle hända.